Varför lämnar hon inte?

Istället för att ställa sig frågan ”Varför utövar han våld?” så lägger samhället istället fokus på brottsoffret och ifrågasätter hur hon kan vara tillsammans med någon som behandlar henne illa. Hur förövaren kan behandla henne så illa, är en fråga som mer sällan ställs. Faktum är att de flesta våldsutsatta lämnar sin partner förr eller senare. Innan den som är våldsutsatt beslutar att avsluta relationen, kan skälen för att stanna kvar ha varit många;

Att utsättas för våld kan leda till att den utsatte får låg självkänsla, att hon bryts ner psykiskt och saknar kraft att ta sig ur relationen

Hon hoppas på att han ska ändra sig, då han ibland är snäll och omtänksam

Hon älskar honom och hon ser även bra saker i honom och i relationen

Hon vet inte vart hon ska ta vägen eller vart hon kan vända sig

Han hotar att ta hennes liv

Han hotar att ta sitt liv

Han hotar med att sabotera för henne på olika sätt

Om hon stannar i relationen har hon i alla fall någon form av kontroll, då hon vet vart han är och på vilket humör han är på

Hon stannar för att skydda barnen. Om barnen ska vara hos honom ensam kan hon inte längre skydda dem

Han hotar att ta barnen och anmäla henne till socialtjänsten

Hon är ekonomiskt beroende av honom

Hon saknar uppehållstillstånd

Hon har inte möjlighet att ta med sig husdjur om hon flyr, och hon kan inte lämna husdjuret med förövaren.

Att en kvinna stannar i en relation där hon utsatts för våld förklaras bland annat av normaliseringsprocessen som i korthet innebär att kvinnan successivt bryts ned och att det gradvis ökande våldet innebär att gränserna för vad som är ok förskjuts och omtolkas. En annan förklaringsmodell beskriver de känslomässiga band som kvinnan har till sin partner. Kvinnan kan vara djupt involverad i mannen och relationen och uppleva starka känslor av kärlek, rädsla, medlidande, hat, skuld och hopp. Tillsammans kan dessa starka känslor fungera som en traumatisk bindning som ytterligare bidrar till mannens makt över kvinnan. Båda dessa förklaringsmodeller, normaliseringsprocessen och traumatisk bindning kan kritiseras för att passivisera kvinnan och göra henne endast till ett offer. Både forskning och kvinnojourernas erfarenhet är dock att våldsutsatta kvinnor ofta gör motstånd mot våldet på olika sätt. Genom att göra motstånd kan kvinnan uppleva att hon har viss kontroll över situationen och att hon inte är ett offer eller en ”misshandlad kvinna”. Motståndet och den successiva nedbrytningen utesluter inte varandra utan kan ske samtidigt. Då motståndet kan göra att kvinnan inte ser sig som förtryckt och misshandlad kan motståndet i själva verket till och med vara kontraproduktivt i processen att lämna relationen.

Att se sig själv som en person som utsätts för våld av sin partner är för många svårt. Många kvinnor förstår inte hur just de har kunnat hamna i en sådan situation. Många har också svårt att identifiera sig som misshandlade vilket till viss del kan bero på att det är det grova fysiska våldet som belyses medialt och samhälleligt. I själva verket innebär våld i nära relationer oftast ett systematiskt användande av olika former av våld i syfte att utöva makt och kontroll över sin partner. Det psykiska och sexuella våldet är många gånger vanligare och upplevs även ofta av den utsatte som mer kränkande än det fysiska våldet. Att bryta upp från en relation där partnern utsätter en för våld är således svårt och många kvinnor kan komma att återvända till relationen innan hon slutligen lämnar den. Många våldsutsatta kvinnor beskriver att de har behövt att ”nå botten” innan de kunnat lämna. ”Botten” innebär i många fall en upplevelse för kvinnan att det gäller livet, henne, sina barns eller husdjurets. Att lämna relationen rent fysiskt innebär inte att kvinnan känslomässigt lämnat mannen. Att göra sig fri från de känslomässiga banden kan ta tid och samtalsstöd av någon utomstående kan vara till hjälp för att kunna förstå det en varit med om och kunna klippa känslomässiga band som exempelvis skuld och skam.