Historik

Från Kvinnofolk till Kvinnocentrum
Kvinno- och tjejjouren Ada är en feministisk ideell förening som har varit verksam sedan 1978. Kvinnohusets krisjour, som då var namnet, låg i dåvarande Kvinnohuset, i gamla apoteket Måsen i Gamlestan. Precis som då är vi partipolitiskt och religiöst obundna.

Det började hösten 1975. En grupp kvinnor som kallade sig Kvinnofolk kallade samman enskilda kvinnor och kvinnor från Grupp 8, Feministerna och Lesbisk Front för att bilda en ny förening för kvinnokultur och kvinnokamp. I december 1975 hölls det första mötet, där drygt 40 kvinnor deltog. De olika kvinnogrupperna ville grunda ett slags centrum för kvinnor, som skulle fungera som en kontaktcentral dit enskilda och organisationer kunde vända sig i olika frågor och som dessutom kunde vara aktivt uppsökande. Föreningen skulle vara just enande, inte en ny fraktion i kvinnokampen. Föreningen fick namnet Kvinnocentrum.

Kvinnocentrum fortsatte att formera sig under våren 1976. På ett möte i mars -76 presenterades olika arbetsgrupper som redan fanns eller skulle bildas. Läs brevet som blev starten till Kvinnocentrum. En av arbetsgrupperna, Kvinnocentrums Våldtäktsgrupp, kom senare att starta Sveriges första krisjour för kvinnor i Kvinnohuset.

Sexualpolitiska gruppen planerar en ”jourcentral”
Våldtäktsgruppen började sin politiska kamp med att i ett remissvar kritisera den då aktuella sexualbrottsutredningen, SOU 1976:9. I samband med att detta arbete var klart bytte gruppen namn till sexualpolitiska gruppen och startade en studiecirkel. Redan från början var gruppen inställd på att starta en krisjour för kvinnor. Under våren 1977 kontaktade gruppen rättsläkare för att få veta hur undersökningar av kvinnor som varit utsatta för övergrepp gick till. De kontaktade jurister för att studera lag och rätt gällande våldtagna och misshandlade kvinnor. De besökte chefen för sedlighetsroteln och tog kontakt med psykolog. De hade utbyte med en sexualpolitisk grupp i Stockholm. Nya kurser startades: Rättsliga aspekter på kvinnoförtrycket, samt Kvinnor i kris.

Kvinnohuset
Från att Kvinnocentrum bildades och framåt arbetade en husgrupp intensivt för att få ett kvinnohus i Göteborg. I augusti 1977 blev Kvinnocentrum, efter mycket kämpande, erbjudna gamla apoteket Måsen i Gamlestan. Under hösten fortsatte kampen för att få bidrag till lokalkostnader från kommunen. Det demonstrerades och uppvaktades livligt. ”Kvinnohus till symbolisk hyra” var parollen.

Den 11 januari 1978 beslöt äntligen kommunstyrelsen att anslå 72 000 kronor till hyres- och värmekostnader för ett Kvinnohus i gamla apoteket Måsen. Sveriges första kvinnohus skulle äntligen bli verklighet! Genast sattes det igång med att planera hur huset skulle användas. I källaren skulle det ligga verkstäder och tryckeri. På bottenvåningen skulle det finnas café, bibliotek, stormötesrum och lekrum. ”Jourcentralen” skulle ligga på mellanvåningen. Där skulle de ta emot kvinnor i akuta nödsituationer och det skulle finnas utrymme för social och juridisk rådgivning. Övervåningen skulle ha smårum för cirklar och självhjälpsgrupper.

På ett stormöte i februari 1978 fick Sexualpolitiska gruppen två rum till sin jourverksamhet. Beslut fattades samtidigt om att jouren inte skulle ha boende i huset. I slutet av februari började kvinnorna att renovera apoteket Måsen och den 6 mars 1978 hölls det första stormötet i Kvinnohuset. Förberedelserna inför öppnandet av krisjouren fortsatte under våren och sommaren 1978. Delar av den sexualpolitiska gruppen, en krisjoursgrupp, höll igång arbetet. Efter Kvinnocentrums beslut att inte ha jourboende i Kvinnohuset planerades istället att hyra en ”hemlig” lägenhet centralt i Göteborg.

Ideologidiskussioner
På krisjoursgruppens första möte i april berättades sexualpolitiska gruppens historia. Det diskuterades ”kristerapi”, om vilken människosyn som skulle ligga till grund för bemötande av kvinnor som skulle ta kontakt med krisjouren. Det sågs som viktigt att lita till kvinnornas egna krafter, inte att skapa en ”expert – lekkvinnosyn”. Krisjourens arbetsmetod skulle bygga på en övertygelse om att varje enskild individ har inneboende krafter att själv ta ansvar för sitt handlande. Frågor som var aktuella att diskutera var hur kvinnorna skulle kunna garanteras anonymitet, om det skulle finnas basgrupper (se nedan), hur de skulle nå ut till kvinnor och hur de i stort skulle organisera sig.

Praktiskt arbete
Inför öppnandet av krisjouren var det mycket praktiska saker att fixa; målning och inredning av rummen samt installation av telefoner. Diskussioner fördes om hur informationen skulle spridas och vilket förhållningssätt som skulle användas gentemot massmedia. Krisjoursgruppen ville inte figurera för mycket i pressen för att undvika sensationsskriverier. För att få veta när kvinnor oftast söker stöd, togs kontakter med andra typer av jourverksamheter.

Under våren hade krisjouren också fått en central lägenhet till förfogande för boende. Denna valde de senare att avstå ifrån, på grund av att Kvinnocentrum inte fick stå som kontraktsinnehavare. Detta innebar att krisjouren under perioden i Kvinnohuset inte hade något boende för kvinnor.

Från Kvinnocentrums våldtäktsgrupp till Kvinnohusets Krisjour
I maj 1978 fick jouren sitt namn; Kvinnohusets krisjour, och det bestämdes att joursamtalen och övrig verksamhet skulle dokumenteras utförligt i en dagbok. Dagboksskrivandet kom att genomföras enligt planerna och under perioden 1978 – 1989 fylldes 12 anteckningsböcker med jourkvinnors berättelser om samtal och händelser på jouren. Det är en värdefull dokumentation av såväl stödsökande kvinnor som jourkvinnors erfarenheter. Kvinnorna som sökte stöd hos Krisjouren är naturligtvis oidentifierbara i dagböckerna. Under 1989 infördes en kvantitativ dokumentationsmetod, då vi började fylla i blanketter och jourkvinnornas reflektioner kring sina stödsamtal finns sedan dess inte bevarade.

Krisjouren öppnar
Den 1 september 1978 öppnade Kvinnohuset sin jourtelefon. Krisjouren höll då öppet på fredag-, lördag- och söndagskvällar. Jourkvinnorna valde från början att organisera sig i basgrupper. Fem basgrupper bildades, med 6 – 7 kvinnor i varje; Ada, Kata, Julia, Sofie och grupp 9. Basgrupperna fungerade både som arbetsgrupper och stödgrupper i den tunga kampen mot mäns våld mot kvinnor. Jourandet fortsatte i Kvinnohuset i tolv år.

Kvinnohuset fick till en början stor uppmärksamhet i massmedia, hos allmänheten och bland folk som jobbade med socialt arbete. Det kom många kvinnor på studiebesök till Kvinnohuset och krisjouren för att se hur det hela fungerade och för att få inspiration och intryck till egna projekt.

Naturligtvis hände det otroligt mycket inom krisjouren under dessa tolv år i Kvinnohuset. Ett stort antal kvinnor kämpade mot mäns våld mot kvinnor och ett stort antal kvinnor fick stöd att befria sig från mäns sexualiserade våld. Under perioden som krisjouren fanns i Kvinnohuset ökade utbytet mellan jourerna runt om i Sverige och kvinnojoursrörelsen formerade sig alltmer både internationellt och nationellt. 1984 bildades ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, där krisjouren var med från början. Kvinnojourskunskap och kvinnoforskning om sexualiserat våld växte fram under 80-talet. Mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn fick en större samhällelig uppmärksamhet.