Mäns våld mot kvinnor

Mäns våld mot kvinnor definieras av FN som ”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet”. Världshälsoorganisationen (WHO) definierar mäns våld mot kvinnor som ett utbrett folkhälsoproblem och en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor och flickor bekräftas i ett flertal studier från bland annat WHO och Världsbanken utgöra en av de stora globala hälsofarorna för kvinnor och tjejer, med konsekvenser som bland annat depression, posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) och ökad dödlighet.

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar i en rapport från 2005 att mellan 30 och 60 procent av alla kvinnor någon gång under sin livstid har utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp. 2014 publicerades den mest omfattande studien på EU-nivå hittills om kvinnors upplevelser av våld. 42 000 kvinnor från 28 länder i Europa har intervjuats ”ansikte mot ansikte”. Rapporten visar att 33% av kvinnorna i Europa har upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld efter 15 års ålder. Det motsvarar 62 000 miljoner kvinnor.

Våld mot kvinnor, i alla dess uttryck, har länge betraktats som en privat angelägenhet. Synen har dock förändrats i grunden de senaste decennierna och mäns våld mot kvinnor erkänns i dag som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, ett globalt samhällsproblem och ett allvarligt folkhälsoproblem. Mäns våld mot kvinnor existerar överallt och förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet och ålder. Våld mot kvinnor förekommer både inom familjen och hemmet och i det offentliga rummet och utövas eller tolereras ibland även av staten.

Kontroll och maktbehov är den yttersta drivkraften bakom utövandet av våld i nära relationer. Mäns våld mot kvinnor påverkar alla delar av en kvinnas eller flickas liv, såsom möjlighet till självständighet och produktivitet, det allmäna hälsotillståndet och livskvaliteten. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsutrymme. Genom de olika formerna av våld både uttrycks och uppnås makt. Synen på förövaren är dock starkt omdebatterad; vilka är våldsverkarna?

Vad som förenar förövarna av våld är att de till omkring 90 procent är män, vilket tyder på att våldet är starkt kopplat till kön och maskulinitet. Studier har visat att våldsutövande i nära relationer kan vara ett medel för att stärka förövarens känsla av manlighet och tvinga offret till underkastelse. Under våldsutövandet kan män uppleva att de förkroppsligar typiskt ”manliga” attribut som aggressivitet, styrka och kontroll. Ett sätt att öka förståelsen för vad som skapar våldshandlingar är att kombinera en analys av maskulinitetsnormer, social bakgrund, relationsproblematik och individualpsykologiska förklaringsmodeller.

Liknande mönster vad gäller förövare/offer återfinns i samkönade relationer. Det är dock vanligt att våld i samkönade relationer trivialiseras, exempelvis för att kvinnor inte uppfattas som potentiella förövare eller på grund av föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Både män och kvinnor kan manifestera och upprätthålla så kallade manliga attribut och manlig överordning.