Vilka typer av vårdnad finns?
I svensk lag finna bara ensam eller gemensam vårdnad. När människor i dagligt tal pratar om ”delad vårdnad” är det gemensam vårdnad som åsyftas.Gifta föräldrar får automatiskt gemensam vårdnad då barnet föds. Är föräldrarna inte gifta blir mamman ensam vårdnadshavare om inte föräldrarna gemensamt anmäler fader- eller föräldraskapet (om den andra föräldern är en annan kvinna) till socialstyrelsen. Har föräldrarna gemensam vårdnad består denna efter en eventuell skilsmässa.
Vad innebär gemensam vårdnad?
Om föräldrarna har gemensam vårdnad ska i princip alla beslut som rör barnet fattas gemensamt. Visionen bakom lagstiftningen är att vårdnadshavarna ska vara överens. Domstolen kan dock döma till gemensam vårdnad även mot en av föräldrarnas vilja, vilket gör att gemensam vårdnad förekommer även i fall där föräldrarna har svårt att komma överens.
Vem beslutar om ensam eller gemensam vårdnad?
Vårdnaden om barnet kan bara ändras genom avtal mellan föräldrarna eller genom en dom från domstolen.
Om föräldrarna är överens om en eventuell förändring av vårdnaden ska detta avtalas skriftligt. Avtalet ska sedan godkännas av socialnämnden ( i Göteborg finns istället Familjerättsbyrån) för att bli juridiskt bindande. Socialnämnden godkänner avtalet om det är förenligt med barnets bästa.
Domstolen kan pröva vårdnadsfrågan om någon av föräldrarna eller socialnämnden väcker talan. Domstol beslutar om ensam vårdnad bara om gemensam vårdnad bedöms vara ”uppenbart oförenlig med barnets bästa”. Rätten gör en omfattande utredning för att avgöra vad som är bäst för barnet.
Hur resonerar domstolen i vårdnadstvister?
Det är barnets bästa ska vara avgörande för beslutet och inga andra intressen ska kunna gå före barnets bästa. Bedömningen av vad som är bäst för barnet görs utifrån en framtidsprognos. Det avgörande är alltså inte bara hur situationen tidigare har sett ut, utan också hur barnets situation kan tänkas bli i framtiden.
Att en nära kontakt antas vara det bästa för barnet följer både av FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning. Gemensam vårdnad presumeras därför vara det bästa för barnet. Presumtionen betyder inte att det är omöjligt att få ensam vårdnad, bara att en förälder som vill ha ensam vårdnad har en tyngre bevisbörda, och alltså mer att bevisa, än en förälder som vill ha gemensam vårdnad.
Det bara två orsaker då domstolen dömer till ensam vårdnad istället för gemensam gemensam. Det rör sig dels om då en förälder anses vara olämplig som vårdnadshavare, dels om när konflikten mellan föräldrarna är så allvarlig att de inte kan samarbeta ens om frågor som rör barnen. Sådant som kan innebära att en förälder bedöms som olämplig är exempelvis missbruk, brister i omsorgen om barnet, risk att barnet utsätts för övergrepp eller på annat sätt far illa. När det gäller samarbetesvårigheter måste dessa vara relativt omfattande för att leda till ensam vårdnad.
Att den ena föräldern brukat våld mot den andra kan medföra att föräldern bedöms som olämplig. I lagen framhålls dock att våldet för att leda till en sådan bedömning bör innebära eller ha inneburit en risk för (fysisk eller psykisk) skada på barnet. Om sådan skada för barnet inte kan bevisas kan misshandeln också anses innebära sådana ”samarbetssvårigheter” som motiverar ensam vårdnad.
Vem får vårdnaden vid samarbetssvårigheter?
Faktorer som påverkar bedömningen är framförallt i vilken mån vårdnadsföräldern kan tillgodose barnets kontakt med den andra förälder. Den förälder som bäst anses kunna se till att barnet får en nära och god kontakt med den andra föräldern är ofta den som anses lämpligast som vårdnadshavare. Andra viktiga faktorer är exempelvis barnets behov av stabilitet, kontakt med sina syskon. Faktorer som sällan spelar särskilt stor roll är föräldrarnas ekonomiska situation och liknande.
Hur stor vikt domstolen lägger vid barnets egen vilja varierar. Framförallt beror det på hur moget barnet är och det är svårt att säga några exakta åldersgränser för när barnets vilja beaktas. Att barnet ska få slippa välja mellan sina båda föräldrar är också ett skydd för barnet, och en del av principen om abrnets bästa. I rättsfall kan man se att barnets egen vilja beaktas ungefär från 12-årslådern.
I vilka i frågor som rör barnet kan domstolen fatta beslut?
Domstolen kan fatta beslut i själva vårdnadsfrågan samt när det gäller hos vilken vårdnadshavare barnet skall bo hos eller hur umgänget med den andre föräldern ska se ut. Allt annat lämnas till vårdnadshavarna att komma överens om själva, och domstolen kan inte fatta beslut i dessa frågor.
Kräver alla beslut den andra vårdnadshavarens samtycke?
Den vårdnadshavare som barnet bor med (kallas boförälder) får fatta beslut som hör till ”den dagliga omsorgen” utan samtycke från den andra föräldern. Vad som faller inom den dagliga omsorgen är inte fatställt utan måste avgöras från fall till fall. Normalt kan man säga att vardagliga beslut som inte är av ingripande natur, tex när barnen ska gå och lägga sig eller vilken typ av fritidsaktiviteter de ska hålla på med hör till den dagliga omsorgen.
Alla beslut som är av mer ingripande betydelse måste dock fattas av båda vårdnadshavarna gemensamt. Exempel på sådana beslut är:
Får jag som boförälder flytta till en annan stad om vårdnaden är gemensam?
Om vårdnadshavarna inte är överrens får inte boföräldern flytta till en annan stad med barnet. Boföräldern kan heller inte ensam fatta beslut om att barnet ska byta skola. Skulle boföräldern ändå flytta kan det ses som egenmäktighet med barn och alltså vara straffbart. Detta har ifrågasatts av många, men än så länge bör man utgå från att det är detta som gäller.
Har den förälder som inte är vårdnadshavare alltid rätt till umgänge?
Även vid ensam vårdnad har den andre föräldern som regel rätt till umgänge med barnet. En umgängesrätt finns alltså även vid ensam vårdnad. Boföräldern har ansvar för att den andre föräldern får träffa sina barn. Sabotage av umgänge kan vara ett starkt skäl för att vårdnaden ska föras över till den andre föräldern.
En förälder som inte utnyttjar umgänget, och alltså inte träffar barnet på de tider som avtalats, kan förlora umgängesrätten. Umgängesrätten kan också uteslutas om umgäget anses vara skadligt för barnet. Domstolen gör här en riskbedömning där mtittar på riskerna för att barnet exempelvis skulle utsättas för övergrepp, föras bort, hållas kvar eller råka illa ut på andra sätt.
Domstolen kan även förordna en kontaktperson, som är med vid umgänget, för att skydda barnet.
Vad gör man om den andra föräldern inte följer det som avtalats/dömts?
Om det finns en dom eller ett avtal som reglerar barnets boende eller umgänge och detta inte efterlevs av någon av föräldrarna kan vårdnadshavaren vända sig till länsrätten, som i sin tur kan besluta om verkställighet.
I första hand dömer rätten ut vite, vilket innebär att föräldern får betala en viss summa pengar om han eller hon inte lämnar ifrån sig barnet i enlighet med avtalet eller domen. I andra hand kan domstolen besluta om hämtning av barnet med polis. Är barnet över 12 år får det dock inte heller tvångshämtas mot sin vilja.
Hur fungerar samarbetsamtal?
Alla kommuner har en skyldighet att tillhandahålla kostnadsfria samarbetssamtal. Samarbetssamtal är strukturerade möten där föräldrarna får hjälp att diskutera och lösa sina problem kring barnen med hjälp av en sakkunnig. Normalt är det socialnämnden i kommunen som har ansvar för samarbetssamtalen och det är hit föräldrar ska vända sig för att få hjälp. (Familjerättsbyrån, se länklista)
Även om en förälder har väckt talan kan domstolen förordna om samarbetsamtal mellan föräldrarna. Detta ska dock som regel inte göras om det har förekommit våld eller hot mellan föräldrarna.
Länkar:
Familjerättsbyrån: http://www.familjerattsbyran.goteborg.se/
Barnombudsmannen: http://www.bo.se/
Boktips:
Anita Wickström: Familjerätten – en introduktion
Johanna Schiratzki: Barnrättens grunder
Mats Klasson: Handbok för separerade föräldrar – om det svåra men nödvändiga samarbetet för barnens skull