Gć direkt till innehćllet Gć till menyn Gć till inställningar för tillgänglighet

Kvinno- och tjejjouren ADA Ă€r en ideell förening som ger stöd till kvinnor och barn utsatta för hot och vĂ„ld. Du kan ringa till oss för att fĂ„ rĂ„d och stöd. Vi driver ett skyddat boende för kvinnor och barn som behöver fly sitt hem. Du kan vara anonym.  

Kvinnohuset i Gamlestan

FrĂ„n Kvinnofolk till Kvinnocentrum      

Det började hösten 1975. En grupp kvinnor som kallade sig Kvinnofolk kallade samman enskilda kvinnor och kvinnor frÄn Grupp 8, Feministerna och Lesbisk Front för att bilda en ny förening för kvinnokultur och kvinnokamp. I december 1975 hölls det första mötet, dÀr drygt 40 kvinnor deltog.

De olika kvinnogrupperna ville grunda ett slags centrum för kvinnor, som skulle fungera som en kontaktcentral dit enskilda och organisationer kunde vÀnda sig i olika frÄgor och som dessutom kunde vara aktivt uppsökande. Föreningen skulle vara just enande, inte en ny fraktion i kvinnokampen. Den fick namnet Kvinnocentrum.

Kvinnocentrum fortsatte att formera sig under vÄren 1976. PÄ ett möte i mars -76 presenterades olika arbetsgrupper som redan fanns eller skulle bildas. LÀs Brevet som blev starten till Kvinnocentrum. En av arbetsgrupperna, Kvinnocentrums VÄldtÀktsgrupp, kom senare att starta Sveriges första krisjour för kvinnor i Kvinnohuset.

Sexualpolitiska gruppen planerar en "jourcentral"

VÄldtÀktsgruppen började sin politiska kamp med att i ett remissvar kritisera den dÄ aktuella sexualbrottsutredningen, SOU 1976:9. I samband med att detta arbete var klart bytte gruppen namn till sexualpolitiska gruppen och startade en studiecirkel. Redan frÄn början var gruppen instÀlld pÄ att starta en krisjour för kvinnor. I november 1976 var gruppens planer att göra en studieresa till ett kriscentrum i Oslo och att göra ett studiebesök pÄ en porrklubb. Under vÄren 1977 kontaktade de rÀttslÀkare för att fÄ veta hur undersökningar av kvinnor som varit utsatta för övergrepp gick till. De kontaktade jurister för att studera lag och rÀtt gÀllande vÄldtagna och misshandlade kvinnor. De besökte chefen för sedlighetsroteln och tog kontakt med psykolog. De hade utbyte med en sexualpolitisk grupp i Stockholm. Nya kurser startades: RÀttsliga aspekter pÄ kvinnoförtrycket, samt Kvinnor i kris.

Kvinnohuset

FrĂ„n att Kvinnocentrum bildades och framĂ„t arbetade en husgrupp intensivt för att fĂ„ ett kvinnohus i Göteborg. I augusti 1977 blev Kvinnocentrum, efter mycket kĂ€mpande, erbjudna gamla apoteket MĂ„sen i Gamlestan. Under hösten fortsatte kampen för att fĂ„ bidrag till lokalkostnader frĂ„n kommunen. Det demonstrerades och uppvaktades livligt. ”Kvinnohus till symbolisk hyra” var parollen.

Den 11 januari 1978 beslöt Àntligen kommunstyrelsen att anslÄ 72 000 kronor till hyres- och vÀrmekostnader för ett Kvinnohus i gamla apoteket MÄsen. Sveriges första kvinnohus skulle Àntligen bli verklighet!

Genast satte de igĂ„ng att planera hur huset skulle anvĂ€ndas. I kĂ€llaren skulle det ligga verkstĂ€der och tryckeri. PĂ„ bottenvĂ„ningen skulle det finnas cafĂ©, bibliotek, stormötesrum och lekrum. ”Jourcentralen” skulle ligga pĂ„ mellanvĂ„ningen. DĂ€r skulle de ta emot kvinnor i akuta nödsituationer och det skulle finnas utrymme för social och juridisk rĂ„dgivning. ÖvervĂ„ningen skulle ha smĂ„rum för cirklar och sjĂ€lvhjĂ€lp.

PÄ ett stormöte i februari 1978 fick Sexualpolitiska gruppen tvÄ rum till sin jourverksamhet. Beslut fattades samtidigt om att jouren inte skulle ha boende i huset. I slutet av februari började kvinnorna att renovera apoteket MÄsen och den 6 mars 1978 hölls det första stormötet i Kvinnohuset.

Förberedelserna inför öppnandet av krisjouren fortsatte under vĂ„ren och sommaren 1978. Delar av den sexualpolitiska gruppen – en krisjoursgrupp – höll igĂ„ng arbetet. Efter Kvinnocentrums beslut att inte ha jourboende i Kvinnohuset planerades istĂ€llet att hyra en ”hemlig” lĂ€genhet centralt i stan.

Ideologidiskussioner

PĂ„ krisjoursgruppens första möte i april berĂ€ttades sexualpolitiska gruppens historia. Det diskuterades ”kristerapi”, om vilken mĂ€nniskosyn som skulle ligga till grund för bemötande av kvinnor som skulle ta kontakt med krisjouren. Det sĂ„gs som viktigt att lita till kvinnornas egna krafter, inte att skapa en ”expert – lekkvinnosyn”. Krisjourens arbetsmetod skulle bygga pĂ„ en övertygelse om att varje enskild individ har inneboende krafter att sjĂ€lv ta ansvar för sitt handlande. FrĂ„gor som var aktuella att diskutera var hur kvinnorna skulle kunna garanteras anonymitet, om det skulle finnas basgrupper, hur de skulle nĂ„ ut till kvinnor och hur de i stort skulle organisera sig.

Praktiskt arbete

Inför öppnandet av krisjouren var det mycket praktiska saker att fixa; mÄlning och inredning av rummen samt installation av telefoner. Diskussioner om hur informationen skulle spridas och vilket förhÄllningssÀtt som skulle anvÀndas utÄt till massmedia. Krisjoursgruppen ville inte figurera för mycket i pressen för att undvika sensationsskriverier. För att fÄ veta nÀr kvinnor oftast söker stöd, togs kontakter med andra typer av jourverksamheter.
Under vÄren hade krisjouren ocksÄ fÄtt en central lÀgenhet till förfogande för boende. Denna valde de senare att avstÄ ifrÄn, pÄ grund av att Kvinnocentrum inte fick stÄ som kontraktsinnehavare. Detta innebar att krisjouren under perioden i Kvinnohuset inte hade nÄgot boende för kvinnor.

FrÄn Kvinnocentrums vÄldtÀktsgrupp till Kvinnohusets Krisjour

I maj 1978 fick jouren sitt namn; Kvinnohusets krisjour, och det bestÀmdes att joursamtalen och övrig verksamhet skulle dokumenteras utförligt i en dagbok. Dagboksskrivandet kom att genomföras enligt planerna och under perioden 1978 - 1989 fylldes 12 anteckningsböcker med jourkvinnors berÀttelser om samtal och hÀndelser pÄ jouren. Det Àr en vÀrdefull dokumentation av sÄvÀl stödsökande kvinnor som jourkvinnors erfarenheter.

Kvinnorna som sökte stöd hos Krisjouren Àr naturligtvis oidentifierbara i dagböckerna. Under 1989 infördes en kvantitativ dokumentationsmetod, dÄ vi började fylla i blanketter och jourkvinnornas reflektioner kring sina stödsamtal finns sedan dess inte bevarade.

Krisjouren öppnar

Den 1 september 1978 öppnade Kvinnohuset sin jourtelefon. Krisjouren höll dÄ öppet pÄ fredag-, lördag- och söndagskvÀllar. Jourkvinnorna valde frÄn början att organisera sig i basgrupper.

Fem basgrupper bildades, med 6 - 7 kvinnor i varje; Ada, Kata, Julia, Sofie och grupp 9. Basgrupperna fungerade bÄde som arbetsgrupper och stödgrupper i den tunga kampen mot mÀns vÄld mot kvinnor. Jourandet fortsatte i Kvinnohuset i tolv Är.

Kvinnohuset fick till en början stor uppmÀrksamhet i massmedia, hos allmÀnheten och bland folk som jobbade med socialt arbete. Det kom mÄnga kvinnor pÄ studiebesök till Kvinnohuset och krisjouren för att se hur det hela fungerade och för att fÄ inspiration och intryck till egna projekt.

Naturligtvis hÀnde det otroligt mycket inom krisjouren under dessa tolv Är i Kvinnohuset. Ett stort antal kvinnor kÀmpade mot mÀns vÄld mot kvinnor och ett stort antal kvinnor fick stöd att befria sig frÄn mÀns sexualiserade vÄld.

Under perioden som krisjouren fanns i Kvinnohuset ökade utbytet mellan jourerna runt om i Sverige och kvinnojoursrörelsen formerade sig alltmer bÄde internationellt och nationellt. 1984 bildades ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, dÀr krisjouren var med frÄn början. Kvinnojourskunskap och kvinnoforskning om sexualiserat vÄld vÀxte fram under 80-talet. MÀns sexualiserade vÄld mot kvinnor och barn fick en större samhÀllelig uppmÀrksamhet.