Barn som upplever våld

Ungefär 10 % av alla barn i Sverige har någon gång upplevt våld i hemmet. 5 % har upplevt våld i hemmet ofta. Siffrorna kommer från Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) och bekräftas i en nationell undersökning 2006 – 2007 samt Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009. I studien ”Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa” uppger 15 % av kvinnorna och 13 % av männen att de har sett eller hört fysiskt våld mellan föräldrarna under sin uppväxt. Svenska studier har visat att barn som lever i en familj där mamma utsätts för hot och våld av sin partner har sex gånger ökad risk att själva bli slagna jämfört med barn där våld i familjen inte förekommer.

Barn som upplever våld i hemmet är sällan passiva, distanserade åskådare utan deltar ofta på ett eller annat sätt i situationen. Därför kan det vara mer passande att prata om barn som upplever våld istället för att använda ordet bevittna, som tidigare varit det begrepp som vanligtvis använts. Det blir då tydligare att våld i hemmet inverkar på barnets hela livsmiljö och person. Barnet kan både att se och höra våldet, bli direkt inblandad genom att exempelvis ringa polisen eller försöka skydda mamma samt uppleva resultatet av våldet, såsom mammas rädsla eller sönderslagna möbler. Att använda termen Barn som upplever våld betonar också barnets status som subjekt och att barnet tar in och reagerar aktivt på våldet.

Att som barn uppleva våld i hemmet
Att som barn leva med våld i hemmet innebär stora psykiska påfrestningar, då våldet ofta pågår under många år och utspelar sig i den miljö som ska vara vår trygga plats – hemmet. Att våldet utövas av och mot en omsorgsperson som barnet är beroende av, på en plats där barnet ska kunna känna sig trygg och omhändertagen, blir ett allvarligt hot mot barnets fysiska och psykiska trygghet. Att våldet sker i hemmet gör också att barnets möjlighet att fly begränsas. Istället för att hemmet upplevs som en trygg plats blir det en brottsplats. Att se någon som man tycker om och är beroende av skadas är svårt för ett barn. Likaså att se att det är en person man tycker om som skadar.

För många barn genomsyrar våldet hela vardagen. Våld och hot kan utövas på olika sätt; fysiskt, psykiskt, genom blickar, mot ett djur eller genom att göra sönder saker. Barnet vet aldrig när det kommer att ske och tvingas leva i ett förhöjt spänningstillstånd där det hela tiden är på vakt, iakttar och försöker anpassa sig.

De allra flesta barn som upplever våld i hemmet har vid något tillfälle befunnit sig i hemma när våldet har pågått. Även om barnet inte befinner sig i samma rum så kan barnet höra och uppleva våldet. Barnet kan också se skadorna av våldet efteråt. Många barn befinner sig i samma rum och är i fysisk kontakt med någon av föräldern när våldet pågår. Det kan exempelvis handla om att barnet klänger sig fast vid mamman, försöker skydda henne eller fysiskt stoppa pappan.

I en studie från 2004 (Almqvist & Broberg) med 50 kvinnor och 90 barn som vistats på kvinnojourer framkom följande:

  • 95 % av barnen hade vid minst ett tillfälle befunnit sig i bostaden när mamma misshandlades.
  • 77 % av barnen hade vid minst ett tillfälle befunnit sig i samma rum när mamma misshandlades.
  • 62 % av barnen hade själva utsatts för en eller flera former av misshandel av pappan eller styvpappan.
  • 45 % av barnen hade vid minst ett tillfälle varit i direkt fysisk kontakt med den ena eller båda föräldrarna under misshandeln.
  • 2 – 3 % av de barn som själva misshandlats hade även utsatts för sexuella övergrepp.

Även senare forskning bekräftar att det är vanligt att barn som upplever våld mot mamma även själva blir utsatta för våld.

Små barn befinner sig ofta fysiskt nära omsorgspersonerna och är därför i en speciellt utsatt situation. De har svårare att skydda sig från att se och höra våldet jämfört med äldre barn. De allra yngsta barnen riskerar att själva drabbas av våldet mot mamman när hon exempelvis håller dem i famnen. Rutiner kring mat och sömn kan rubbas och processen där barnet knyter an och utvecklar tillit till sina omsorgspersoner störs.

För många våldsutsatta mammor kan det vara svårt att tänka på eller erkänna för sig själv att barnet har sett eller hört våldet. Av den anledningen kan flera mammor underdriva det våld som barnet har upplevt.

Våldet ger konsekvenser för barnet både på kort och lång sikt
Alla barn som upplever våld i hemmet reagerar naturligtvis olika. Reaktionerna varierar beroende på ålder, kön, hur lång tid våldet har pågått och vilken relation barnet har till den som har utövat våldet.

Forskning visar dock att barn som upplevt våld i familjen uppvisar mer ångest, traumasymtom, depression, dålig självkänsla och aggressivitet än andra barn. Barnen kan få sömnsvårigheter, ha mardrömmar, få ont i magen, ha svårt att koncentrera sig, vara oroliga, ha svårt att samspela eller svårt att visa känslor. Många barn upplever skuld och skam.

Barn som upplever våld kan även drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, vilket bland annat innebär att barnet återupplever traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder, att barnet har en överdriven vaksamhet som gör barnet lättskrämt och lättirriterat eller att barnet försöker undvika allt som har med traumat att göra. I förlängningen kan barnets skolprestationer, utveckling och fysiska och psykiska hälsa påverkas.

Barn som växer upp med våld kan också påverkas i sina värderingar och människosyn. Barnen kan lära sig att man kan utöva makt och kontroll och få som man vill genom att använda våld, att världen är oförutsägbar och att man inte kan lita på andra människor.

Det är en lång väg tillbaka
När mamman väl lämnar förövaren så innebär uppbrottet många svårigheter. Våldet kan trappas upp, en eventuell vårdnadstvist kan innebära påfrestningar för barnet, barnen kan behöva byta skola och lämna kompisar och saker hemma. Det tar ofta också lång tid för mamman att återfå sin självrespekt och återta rollen som förälder för barnet. Samtidigt upplever många våldsutsatta mammor att de görs huvudansvariga för barnens välbefinnande och säkerhet gentemot pappan. Oförmågan att skydda barnet läggs ofta på mamman, trots att forskning visar att mödrar ofta gör väsentliga försök att skydda sina barn.

Barnen kan också riskera att fortsätta uppleva våld trots att mamman valt att avsluta relationen. Våldet kan exempelvis fortsätta vid överlämningar eller genom fortsatta hot och trakasserier. Det kan också vara så att pappan inleder en ny relation där han utövar våld mot sin nya parter och att barnet då tvingas uppleva detta.

Barn som upplevt våld mot närstående behöver få hjälp och stöd
I Sverige ska socialnämnden särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp mot närstående vuxna är offer för brott. Detta innebär att de ska ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som det behöver. En första viktig åtgärd för barn som upplever våld i hemmet är att se till att de får skydd, exempelvis på en kvinnojour.

Sedan 2006 har barn som upplevt våld mot närstående rätt till brottsskadeersättning. Det krävs dock i de allra flesta fall en fällande dom för det brott som barnet bevittnat. Dessutom måste det finnas någon form av dokumentation som visar att barnet har sett eller hört brottet. Ansökan om brottsskadeersättning görs av en vårdnadshavare på Brottsoffermyndighetens hemsida.